Minnen

Idag åkte jag och Bosse till Kalmar. Jag övertalade honom så att jag kunde uträtta ärenden. Han skulle kolla på bilar. Han hann till och med att provköra en. Jag själv skulle finna diverse saker, bl.a. en höstjacka. Den fann jag dock inte. Jag hittade inte alls det jag skulle ha utan kom hem med en massa andra saker istället. Så det kan bli. Jag som skulle spara pengar. Så blev det med det. Sparandet får väl börja nu. Undrar om jag kan hålla det?

När vi åkte hem fick jag minnesbilder i huvudet. Vackra och sorgliga. På samma gång. För att upptäcka skogen lite valde Bosse att köra en skogsväg. Det gick bra för min del. Den vägen var det lite mer än ett och ett halvt år sen jag åkte. Då var det inte på genomresa utan för att hitta min bästa vän. Min älskade vovve Dísa. När vi åkte förbi en mosse såg jag mig själv där tillsammans med pappa, skrikande och lysande efter Dísa runt midnatt en kall januarikväll. Jag såg en glad Dísa, vinkades i mina tankar. Precis så som hon alltid gjorde när hon ville ha godis. Att vinka var ett bra drag för att få just det goda levergodiset. Hon visste precis. Hon var en smart hund. En väldigt vacker hund. Hon var faktiskt den vackraste jag någonsin sett. Det är hon fortfarande. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Hon lärde mig så himla mycket. Hon lärde mig att älska och hur det faktiskt är att mista en väldigt nära familjemedlem. För det var precis vad hon var.

Tuva har inte tagit hennes plats. Hon har fått sin egen. Hon kommer alltid att vara nummer två, men jag tror hon trivs med det faktiskt. Häromdagen när jag satt i soffan framför tv:n och åt min frukost, kom hon och kröp upp i mitt knä. Hon ville vara någon nära och inte gjorde det mig något. Hon var så välkommen. Min förmiddag fick bli framför tv:n med en trött Tuva i knät. Det är så det ska vara. Det är så man visar äkta kärlek.

- Over and Out - / Eder Alicia.