Hopplöshet

Jag ska nog sluta hoppas, för varje gång jag hoppas så slutar det verkligen inte som jag tänkt mig. Jag vill verkligen åka till Göteborg, men det vill inte mitt öde. Varför ska det vara så svårt? Varför kommer alla dit på något vis förutom jag? Jag hatar det. Jag lever verkligen upp till mitt namn på helgon nu, citrusfrukt är mitt namn där. Är verkligen sur som en citron. Jag vill bort. Nu! Jag vill ha sällskap. Nu! Jag vill verkligen titta på film med någon till exempel. Bort från min vanliga tankeverksamhet för en stund, bort från detta landskap, bort från denna håla. Bort från allt.

Idag fick jag i alla fall se skogens konung. Det ska man väl göra någon gång ibland när man bor mitt ute i skogen? Jag såg inte bara en, utan flera, fyra för att vara exakt. Pappa hade sett dem när han sladdade vägarna och de var kvar på exakt samma ställe när han skulle visa dem. Det var kul att få se älgar igen. Har sett sex älgar på fem dagar nu. Såg två förra veckan när jag åkte bussen hem. Blev verkligen sugen på jaktsässong igen.Träffa hela jaktlaget och umgås i naturen. Men först vill jag ha vår. Det har nämligen börjat snöa här igen. Jag vill ha sol! Det som var så fint väder i lördags, men nu ska den vita skiten komma tillbaka. Jäkla aprilväder. Ge mig vår och sen sommar, nu! Som sagt, jag ska nog sluta hoppas för det slår ändå aldrig in det jag hoppas. Motsatsen sker istället.

Dagens låt: The Knife - Like A Pen

- Over and Out - / Eder Alicia.