Patetiskt, så Patetiskt!

Då var det tillbaka till verkligheten igen. Efter fem dagar av ovisshet om vad jag råkat ut för så fick jag idag tillbaka matlusten, det var väl på tiden kanske. Har ändå tagit det lugnt idag, huvudvärken har legat som en dimma över mig. Imorgon blir det trots allt skola, måste ju dit någon gång. Inte så himla lång dag heller.

Idag fick vi, eller mamma rättare sagt, ett lustigt brev med posten. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men eftersom jag tycker det är patetiskt så skrattar jag. Det var nämligen ett brev från min sk morfar som jag haft mindre kontakt med under de senaste 13 åren som han så fint skrev i det lilla brevet. Ingen kontakt alls för att vara exakt. I alla fall så fick mamma ett brev från honom. I detta lilla brev skrev han att ville göra min mor arvslös. Vi hade ju inte kontaktat dem på 13 år och de hade kommit ihåg mina systrars och min födelsedag alla dessa år och skickat saker till oss men aldrig hört något om det. Då undrar jag, kan posten slarva bort tre saker om året i 13 år?
Det krävs även två för att hålla kontakten. Visst, vi har väl valt bort de lite och de har valt bort oss och när vi barn var små, hände det saker. Jag tror att min morfar är lite handlingsförlamad. Han kan nämligen bara umgås med en av sina barn i taget. Mamma har även en bror och han har morfar kontakten med. När vi var små så höll han kontakten med oss.
När jag var sisådär sju år och fick min årliga sked med posten från morfar och min låtsasmormor så ville jag skriva ett tackbrev. Jag minns det som igår. Jag tackade de så hemskt mycket för skeden och ville att de skulle komma och hälsa på. De bor nämligen i Skåne. Jag, som barn och sjuåring, fick som svar att det var exakt lika långt till oss som till dem. Sen den dagen har jag inte tyckt så värst bra om min morfar. Jag har verkligen inga minnen från honom, bara kort. Jag minns ingenting vi gjort. Jag har bara kort. Är det verkligen den bilden man ska ha av sin morfar? Jag tror inte det va? Att vi sedan har skickat julkort till de i alla dessa år utan att få någonting tillbaka visar väl också på något annat? Vi har i alla fall försökt med en fin julhälsning. Mamma var inte ens bjuden på min morfar och min låtsasmormors bröllop. Är inte det lite illa. Nu menar inte jag att jag ska sjunka till min morfars nivå, men skulle det inte vara lite kul om jag skrev ett litet brev med att det är exakt lika långt till dem som det är hit? Jag skulle så gärna vilja göra det. Men nej, jag är inte som min morfar. Jag tycker han är en dålig far som vill göra sin dotter arvslös, som sagt det krävs två för att hålla kontakten och det är inte bara en parts fel att man inte håller kontakten. Det skulle vara så kul om han läste detta inlägg, men det lär ju inte hända. Jag hoppas mamma verkligen inte skriver under, för det är hon inte värd. Hon berättade för mig idag att hennes pappa, alltså morfar, lärt henne att välja bort släktingar och att hennes mamma lärt henne att man inte ska bli arvslös. Om hennes mamma blivit arvslös hade jag inte bott som jag gör idag. Vi hade inte fått ärva denna gården. Så morfar, skärp dig för fan. Tänk med hjärtat och inte med hjärnan!

Dagens låt: Kent - Ingenting
"Ingenting.
Först kom ingenting.
Sen kom ingenting.
Sen kom ingenting.
men ingenting är (ingenting, inget, inget).
De jävlarna tog oss
en efter en.
De ljög och bedrog oss
med sanningen.
De jävlarna tog min älskling där.
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld."

- Over and Out - / Eder Alicia.