Varför minns man alltid de roliga stunderna och aldrig de tråkiga? Det är som om minnet sållar bort allt tråkigt som hänt och gör att man ibland vill tillbaks till en tid för varje pris, trots att den tiden var väldigt tråkig. Så känner jag just nu. Lyssnade på Lars Winnerbäcks låt Solen i Ögonen och ville gå i nian igen. Jag vill uppleva tryggheten i Alsterbro, äta Alsterbros goda skolmat, känna mig mindre förvirrad än nu och skoja ihop med mina lärare. Jag vill känna hela bygden igen. Det gör jag inte nu.
När Emelie och Linnéa gick på högstadiet i Alsterbro kände jag nästan alla på hela skolan. Mina systrar är ju trots allt fem och sex år äldre än mig, så jag lärde känna deras vänner. Alla visste vem jag var. Trots att det alltid var fullt i bussen på morgonen så fick jag sitta. Mina systrar fick däremot alltid stå. Det var de stora, starka och farliga niorna som gav mig en sittplats. Jag trivdes redan då mycket bättre i äldre människors sällskap. Min klass ska vi inte prata om.
Redan under trean dök det upp komplikationer. I sjuan blev det värre. Men på något vis löste sig allt i nian. Jag orkade väl inte bry mig längre om vad som sades bakom min rygg. De i min klass kanske slutade för de märkte att det inte gav något, eller de kanske till och med håller på än idag? Vad vet jag?
Nian var nog tiden då vi alla växte upp. Vårterminen var sagolik. I alla fall hur jag minns det. Som sagt, man glömmer ju bort alla tråkiga händelser. Visst hade vi våra bataljer, men det löste sig. Kabarén var väldigt rolig att göra. Det var också där vi bråkade allra mest. Alla blev osams på ett eller annat sätt. Det är inte det man tänker på när man tänker nian. Man tänker roliga minnen. Kabarén tog slut för snabbt. Skolavslutningen var det bara glada miner och en del fällda tårar. Varför grät vi? Var vi lyckliga? Var vi ledsna? Tänkte vi på alla minnen vi haft tillsammans eller tänkte vi på att vi aldrig kommer att träffas igen? Det sista är inte sant. Vi möts nästan dagligen allihop. De flesta av oss går i Nybro och hälsar knappt på varandra längre. Betydde tiden tillsammans något? Det verkar inte så nu. Vi har väl gått tillbaka till sjuan då vi inte brydde oss om varandra. Alla tänkte på sig själva och deras eget rykte och skapade falska bilder av alla andra.
Vi måste prata skit, det går inte annars. Hur ska vi då överleva om vi inte kan leka med andras känslor? Jag tycker det är sorgligt. Alla borde få vara den de vill vara och inte någon annan. Jag orkar fortfarande inte bry mig om vad folk säger om mig. Om människorna vill tro på skitsnacket så får väl dem göra det. Det är bara ett tecken på att de inte kan skapa någon egen uppfattning. Om personer vill bry sig så mycket om mig att de skapar falska rykten, så får dem göra det. Det visar ju bara att de tänker på mig. Tack.
Dagens låt: Lars Winnerbäck - Solen i Ögonen
- Over and Out - / Eder Alicia.
När Emelie och Linnéa gick på högstadiet i Alsterbro kände jag nästan alla på hela skolan. Mina systrar är ju trots allt fem och sex år äldre än mig, så jag lärde känna deras vänner. Alla visste vem jag var. Trots att det alltid var fullt i bussen på morgonen så fick jag sitta. Mina systrar fick däremot alltid stå. Det var de stora, starka och farliga niorna som gav mig en sittplats. Jag trivdes redan då mycket bättre i äldre människors sällskap. Min klass ska vi inte prata om.
Redan under trean dök det upp komplikationer. I sjuan blev det värre. Men på något vis löste sig allt i nian. Jag orkade väl inte bry mig längre om vad som sades bakom min rygg. De i min klass kanske slutade för de märkte att det inte gav något, eller de kanske till och med håller på än idag? Vad vet jag?
Nian var nog tiden då vi alla växte upp. Vårterminen var sagolik. I alla fall hur jag minns det. Som sagt, man glömmer ju bort alla tråkiga händelser. Visst hade vi våra bataljer, men det löste sig. Kabarén var väldigt rolig att göra. Det var också där vi bråkade allra mest. Alla blev osams på ett eller annat sätt. Det är inte det man tänker på när man tänker nian. Man tänker roliga minnen. Kabarén tog slut för snabbt. Skolavslutningen var det bara glada miner och en del fällda tårar. Varför grät vi? Var vi lyckliga? Var vi ledsna? Tänkte vi på alla minnen vi haft tillsammans eller tänkte vi på att vi aldrig kommer att träffas igen? Det sista är inte sant. Vi möts nästan dagligen allihop. De flesta av oss går i Nybro och hälsar knappt på varandra längre. Betydde tiden tillsammans något? Det verkar inte så nu. Vi har väl gått tillbaka till sjuan då vi inte brydde oss om varandra. Alla tänkte på sig själva och deras eget rykte och skapade falska bilder av alla andra.
Vi måste prata skit, det går inte annars. Hur ska vi då överleva om vi inte kan leka med andras känslor? Jag tycker det är sorgligt. Alla borde få vara den de vill vara och inte någon annan. Jag orkar fortfarande inte bry mig om vad folk säger om mig. Om människorna vill tro på skitsnacket så får väl dem göra det. Det är bara ett tecken på att de inte kan skapa någon egen uppfattning. Om personer vill bry sig så mycket om mig att de skapar falska rykten, så får dem göra det. Det visar ju bara att de tänker på mig. Tack.
Dagens låt: Lars Winnerbäck - Solen i Ögonen
- Over and Out - / Eder Alicia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar