Min bussituation

Jag pendlar varje dag till skolan. Det har jag gjort sedan de tidiga åren i förskoleklass. Jag tycker det är rätt avkopplande att åka buss. Speciellt på morgonen. Då är man inte riktigt vaken och lyssnar på ljuv musik i öronen, ex Sigur Rós som det blivit en del av de senaste dagarna. Jag åker inte buss så länge, ca 40 min varje dag. Om jag hade haft en längre busstur hade jag nog inte tyckt att det var lika avkopplande. Det är ju heller inte lika skönt när bussen är full. Det kan min buss vara rätt ofta, i alla fall på onsdagar och fredagar då man alltid får sitta bredvid någon. Jag tycker om att sitta själv. Helst på höger sida av bussen i dess riktning. Intill fönstret. Men det bryr ni väl er inte så mycket om. I alla fall ska jag berätta hur mina bussmorgnar har börjat se ut.

I min buss åker en kille som är ca 16 år. Han går fordon, det syns lång väg på hans illgula jacka som verkligen ger sken av sig. Han är lite större än medel och det kan ju inte han riktigt hjälpa. Vissa har ju den kroppsbyggnaden. En del av någon slags sjukdom som gör att man blir överviktig. Vi kan kalla honom fordonskillen. I min buss åker även en annan kille. Givetvis åker det många fler killar, men de är just dessa som jag ska berätta om. Han är ca 14 år. Han har alltid en röd eller grön toppluva på sig. Mycket charmigt måste jag säga. Han har även en helt fungerande freestyle, ni vet en sådan med kasettband. Den lyssnar han på varje gång han sätter sig i bussen. Han har med sig olika kasettband så att han kan byta, för man vill ju inte lyssna på samma låtar hela tiden. Denna kille har någon slags sjukdom och har alltså fått en diagnos. Det märks på hans kroppsspråk då han sätter ingång sin freestyle. Då blir han en helt annan människa. Han börjar röra sig och använda mimspel som ingen annan människa gör. Han spelar lufttrummor och andra instrument. Han älskar verkligen musiken han lyssnar på. Fordonskillen, ni vet han som är lite överviktig och med en illgul jacka, gör narr av pojkstackaren! Han dirigerar som en dirigent åt honom, hånflinar och applåderar. Pojken själv blir ju uppmuntrad då han tyvärr inte förstår bättre. Jag som faktiskt vet vad fordonskillen gör, blir förbannad. Jag var extremt nära att säga till honom och om det händer igen så lär jag säga till honom. Man gör inte så! Killen är en människa precis som alla andra! Det är inte så jävla roligt. Han har en sjukdom. Det har kanske den här fordonskillen också. Hur kul skulle det vara om någon satt och applåderade åt just honom?

Jag förstår mig inte på människor. Det värsta är att detta samtalsämnet, om pojken som sitter och spelar lufttrummor, satte fart även när vi hoppat av bussen och gått och satt oss i cafeterian. Då är det människor i min ålder som skrattar åt honom. VET INTE FOLK BÄTTRE? Ibland börjar man undra. "Människor är rädda för det de inte förstår." Man behöver dock inte göra narr av människor för det.

Jag avslutar med ett filmtips: Elefantmannen. Se den. Ni lär förstå vad jag menar.

Dagens låt: Sigur Rós - Vaka (Live in Vienna 2002)

- Over and Out - / Eder Alicia.