Simple we live, simple we die

Nu har det hänt igen. Inom loppet av ett år så har tre personer från mina olika familjeband försvunnit. Det började i januari. Först farfar och sen Dísa. Nu när jag trodde att detta året inte hade någon mer död att ge mig, så trodde jag väldigt fel. Sent igårkväll försvann hon. Elin. Min gudfar och kusin Joakims kära fru. Enbart 42 år gammal. Fylld med cancer i kroppen. 42 år gammal. Jag var på deras vackra bröllop i somras. Det var äkta. Det var fint. Det var kärlek i allra högsta grad. Nu är den borta. Nu är hon borta. Allt de byggt upp. Alla resor de planerade. Ett till två år hade hon kvar. Det gick inte ens så lång tid. Jag tycker verkligen synd om Joakim, deras barn och alla andra inblandade. Speciellt om just Joakim och resten av hans familj. Han växte själv upp med en cancersjuk mamma som dog och nu får han återuppleva allt ännu en gång. Vad har han gjort för att förtjäna detta? Vad har Elin gjort för att förtjäna detta öde? Livet är förbannat orättvis!

Jag hoppas verkligen det gick fort för Elins skull. Att hon slapp lida mer än vad hon redan gjort. Tydligen var det väntat. Familjen hade på så vis chansen att förbereda sig på vad som skulle hända. Chansen. Den tar man inte. Man väntar in i det sista och när väl döden kommer och knackar på dörren så vill man fortfarande inte fatta. Man är inte förberedd trots att man fått ett besked om det. Det går inte.

Var ni än befinner er allihop, så hoppas jag verkligen att ni har det bra. Jag hoppas att ni ser ner på oss. Jag hoppas att ni tar hand om oss som inte klarar av livet utan er. Ni kommer alltid att finnas i våra hjärtan. Ingen kommer någonsin att ta er ifrån oss. Livet är jävligt orättvist! "Simple we live, simple we die."

Dagens låt: M83 - Teen Angst

- Over and Out - / Eder Alicia.