No one ever said it would be so hard

För exakt ett år sedan levde jag i mer ovisshet än vad jag gör just nu. Jag satt här och skrev i förtvivlan. Jag levde på hoppet. Jag förstod för första gången i mitt liv vad en lyckad jaktdag innebar. Jag grät mer än vad jag någonsin hade gjort. Ni som har följt min blogg vet nog vad jag menar. Idag är det ett år sedan ljuset i mitt liv försvann. Mitt lilla hjärta, min solstråle, min Dísa.

Allt började en regnig dag i slutet av april år 2003, den 27e för att vara exakt. Då åkte vi ett gäng för att kolla på en hund. Det är ju omöjligt att kolla på en hund när jag är med. Det förstod ni nog när vi skulle åka och kolla på Tuva. Vissa hundar talar verkligen till en, de berör. Vi kom i vilket fall som helst hem med en hund som aldrig varit inomhus, luktade illa och hade massvis med löss. Hon var fem månader gammal och ingen trodde att hon skulle bli rumsren. Det ordnade upp sig och Dísa utvecklades till en fin hund. Den sötaste jag någonsin sett.

Jag har många minnen med min vän. Jag kommer ihåg en gång då hon hade gnagt på ett horn så att det hade fastnat mellan hennes tänder. Vi fick åka till djursjukhuset och allt ordnade upp sig. Jag minns att jag var så rädd att något allvarligt hade hänt henne.
Hon var också alltid rädd när man skulle klippa klorna, nästintill skrek, men klorna blev klippta. Vi förstod aldrig egentligen varför då vi aldrig hade skadat henne.
Dísa hade även lekkamrater i form av vänners hundar. Hon var alltid så full av energi när hon lekte med dem, men hon var också en riktigt knähund. Det var många som trodde att hon inte kunde vara en jakthund. Tro det eller ej så var hon en jakthund och en jäkligt bra sådan! Nästan för bra. Det var hon i alla fall i början av sin karriär. En gång jagade hon en hel vinterdag. Det var mycket snö ute och vi hittade henne sent på kvällen ca en halvmil hemifrån. Dísa dog när hon gjorde det hon älskade, att jaga.

Dísa kommer alltid att vara nummer ett, det kvittar hur många hundar jag får träffa i mitt liv. Hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Hon gjorde mitt liv lite enklare. Lyssnade nästintill alltid på mig då jag berättade om mina tankar. Hon värmde mig alltid, både inom- och utombords. Hon gjorde mig till en gladare människa. Hon förändrade mig och fick mitt intresse för jakt att växa. Hon var stjärnan i mitt liv.

Just nu sitter jag här med en klump i halsen och tårar i ögonen. Det är både sorgsna men mestadels lyckliga tårar. Jag är glad över den tid jag fick tillsammans med henne. Jag är även tacksam för att hon visade mig den ljusa sidan av livet. Som ni känner till har jag en ny stjärna i mitt liv. De är väldigt lika på något sätt men också varandras motsatser. Jag är glad att jag har ett substitut för Dísa. Jag älskar er båda mer än något annat.

Dísa, jag hör ditt skratt.

Dagens låtar: Kent - Rosor och Palmblad samt Coldplay - The Scientist

- Over and Out - / Eder Alicia.