I Know I'll See Your Face Again

Begravning idag som känt. Jag kan väl inte påstå att det var särskilt roligt, men det var heller inte enbart tråkigt. Det är aldrig kul med begravningar, det är det verkligen inte. Men om man inte träffar sin släkt så kan det också vara lite trevligt. Det var bara min närmsta släkt som var där, dvs pappas sex syskon med respektive. Vi var alltså inte lika många denna gång som vid min farmors begravning. Då var det nästan full kyrka. Det var väl också trevligt, men det var lite för mycket. Så farfars begravning var bra. Många var ledsna, det ska man väl vara vid begravningar, men jag var faktiskt inte så ledsen. Denna vecka har jag gått och varit ledsen dygnet runt, men när jag väl hamnar i en kyrka på min farfars begravning så gråter jag inte ett skvatt. Visst, jag är ledsen för att farfar gått bort, men det var också som en lättnad. Han hade det inte så lätt i sina sista dagar och jag kände verkligen att jag fick mitt farväl till honom innan han dog, det brukar man ju i regel inte få. Jag var alltså mentalt förberedd på det. Annat var det med Dísa. Det kom så plötsligt. Likadant med farmor för några år sedan. Usch, döden är inte rolig men tyvärr är det ju en del av livet.

Begravningen var i alla fall fin. Mycket vackra blommor. Men jag skäms å prästens vägnar. En präst måste läsa på, han har en uppgift. Men lyckades han hålla koll på den uppgiften? Nej! Han sa fel! Pinsamt! Det är väl ändå en sak man kan begära att prästen säger rätt? Men tydligen inte. Farfar var inte 92 år och ett x antal dagar gammal, fel, fel, fel, jättefel! När vi väl stod där ute vid graven så skulle vi sjunga en psalm alla kunde. Jag kunde inte den. Okej, jag är väl inte den som är mest kyrkoengagerad, men ändå. Vid minnesfikat efteråt så kunde han inte släktnamnet heller, blev en jättelång paus och han kom inte på det. Skäms!
Trots detta så var det fint. När de skulle sänka ner farfar i graven hörde man barn skrika i bakgrunden, Läckeby skola ligger inte alls långt därifrån. Då såg man verkligen livet alla stadier framför sig. Man insåg att livet är kort. Det är något jag generellt har insett denna vecka, Dísa dog verkligen för tidigt. Hade många mysiga stunder med henne, men vad tiden gick fort! Det kändes inte alls som fem och ett halvt år, snarare som ett och ett halvt. Vi måste ta vara på den tiden vi har, men det gör vi sällan. Jag själv är rätt dålig på det, men ska försöka bli bättre. Men det är inte så lätt. Tyvärr.

Släkten var trevlig att träffa som sagt. Det var inte många som kände igen mig. "Vad du har förändrats!". "Vad du har blivit lustig.." sa en av mina fastrar, vet inte om jag ska tolka det som positivt eller negativt. De tyckte mitt hår var fint i alla fall, men jag tror, och nästan vet, att inte alla menade det. Jag menar de kände knappt igen mig, de gjorde inte det först. Ibland säger man bara saker för att inte verka dum och då framstår man istället som ännu dummare, en del var sådana idag. Men som om jag bryr mig om deras åsikt. Viktigast är att jag själv är nöjd, och det är jag.
Vid fikat satt jag med mina systrar och kusin Ola. Det var trevligt att träffa honom speciellt. Har haft lite kontakt med honom via internet och det var ett väldigt bra tag sen vi sågs. Han är rolig. Linnéa nästan förhörde honom om hans nya hus m.m. Han hade med sig sina samojedhundvalpar. De var otroligt söta, som ulliga isbjörnar. Maximus och Caesar hette dem. Har sett de på bild innan och de var exakt lika gosiga som de ser ut att vara på bild som i verkligheten. Blev förälskad och ville nästan ta med en hem. En ny hund ska det bli här, för jag klarar mig inte utan hund. Linnéa tog kort på mig och Maximus. Han var bara 11 veckor gammal och Caesar 31.

Det är sorgligt att man bara träffar sin släkt vid dessa omständigheter. Trevligt, men sorgligt. Jag minns att vi pratade om att vi skulle ha kusinträffar när farmor dog, men blev det något av det? Nej. Vi började även prata om det denna gång och nu måste det verkligen ske! Om det inte sker, så var detta sista gången jag träffade hela min släkt. Är inte det sorgligt om något? Man inser verkligen hur mycket farmor och farfar förde ihop släkten. Farmor hade verkligen koll på allt, allas födelsedagar o.s.v. När vi kom hem resonerade vi när alla fyllde år, vet inte om vi kom fram till något vettigt. Jag kan inte ens namnen på alla i min släkt, blandar alltid ihop alla. Hur illa är inte det? Jag må ha en stor släkt, men ändå ska man väl kunna allas namn. Är inte detta ett tecken om nåt på att vi måste träffas?

Dagens låt: The Verve - The Drugs Don't Work

"'Cause baby, ooh, if heaven calls, I'm coming, too. Just like you said, you leave my life, I'm better off dead. But if you wanna show, just let me know, and I'll sing in your ear again. Now the drugs don't work, they just make you worse. But I know I'll see your face again."

- Over and Out - / Eder Alicia.