Minnen, Sorg och Begravningar

Här sitter jag nu med Dísa-hår på byxorna och tröjan. Hår som kommer vara kvar länge. Det är så tomt utan min älskling. Saknar henne verkligen! Det är verkligen inte rättvist! Någon som verkligen hade levt ett långt liv kunde väl dött istället för min lilla Dísa? Det är banne mig inte rättvist.

Varit hemma hela veckan. Har inte klarat av att gå till skolan. Kan inte annat än att tänka på min bästa vän som jag aldrig mer kommer att träffa, inte i detta livet i alla fall. Dísa var verkligen mitt allt. Det var hon som gjorde att jag tog jägarexamen. Hon gav mig lycka i livet. Gjorde en alltid glad, okej kanske inte alltid. Hon hade en viss tendens till att gå upp, fastän hon inte fick, och rota i min papperskorg. Blev alltid arg, men jag vill att hon ska göra det nu. Hon får göra vad hon vill, bara hon kommer tillbaka. Nu. Men det går ju inte. Tyvärr.

Kom ihåg när vi skulle "åka och titta" på hundar. Det går inte att titta på hundar när man är med mig, tro mig. Vi var hos en gubbe, en enstöring ute på landet. Han hade hundarna i en liten utehage, eller vad man ska kalla det, vid ett uthus. Där var fyra, fem valpar och ett rådjursskinn. Fem månader gamla. Inga riktiga valpar alltså. Meningen var den att gubben själv skulle ha Dísa. Men eftersom jag var med, en söt och långhårig liten flicka, så kunde han inte motstå mig. Eller inte. Han undrade hur mycket skog vi hade. 250 hektar sa vi och sen var saken klar. Han ville att Dísa skulle få jaga, och det fick hon ju. Hon dog ju till och med när hon gjorde en av de saker hon älskade, jagade. 1500 spänn och ett kort senare satt vi i bilen på vägen hem med en hund i knät och ett loppschampo i en påse. Kommer aldrig glömma det. Det är många saker jag aldrig kommer glömma med Dísa. Dísa var och är min bästa vän fortfarande. Ingen man glömmer. Ingen man kan glömma. Det är så tomt här utan henne. Men en ny hund blir det. Ingen ny Dísa, för ingen kan ersätta henne. Hon var världens bästa hund och är det fortfarande. Nästa hund blir också världens bästa hund, men ingen Dísa. Jag saknar dig så Dísa.

Vi begravde henne igårkväll. Hade en öppen kista först. Pappa och jag hade skruvat ihop en liten kista där vi lade i henne i tisdagskväll. Hon fick ligga på en filt jag köpte till henne på Åhlens för 100 riksdaler, jag minns det som igår. Den var grön med vita hundben på. Den låg hon på i sin biabed. Hon hade även en huvudkudde som vi lade i kistan. Igår innan vi lade henne i graven lade vi i en pinne, hennes älskade pip och en röd jättefin ros som jag hade köpt, tillsammans med henne i kistan. Varför just de sakerna? Hon älskade pinnar, tog nästan alltid med en hem. Det skulle helst vara stora träd som hon kunde gnaga på. Pipen blev det för att det var hennes första leksak. Den älskade hon verkligen. Hon blev skendräktig ett par gånger, då hade hon den som en valp. Det var så sött. En röd ros för att hon var rosen i mitt liv. Lika söt och vacker som en ros, luktade oftast väldigt gott, men hon kunde också vara fullt allvarlig och vända taggarna utåt. Världens bästa Dísa. Vi grät allihop. Det var tungt, men ack så fint. Hon var lika söt som vanligt. Hade ett leende på läpparna som alltid och såg ut att sova så sött. Hennes nos och öron var lika mjuka som vanligt. Min lilla Dísa, världens sötaste och bästaste hund. En del av mig. En väldigt stor del av mig. Vi sade farväl och pappa skruvade igen kistan. Pappa och jag bar henne sedan till graven, bredvid hundgården under syrenbusken som hon älskade att ligga under när det var heta sommardagar. Det var vackert och sorgligt. Tårarna var det ingen hejd på över huvud taget. Vi lade grankvistar på kistan. Kvistar från granarna hon själv valde ut till att bli advents- och julgran. Jag hade förberett ett slags blomarrangemang med hjälp av resten av familjen, men det var min idé. Mossa i form av ett hjärta med tre jättefina röda rosor i. Ställde det på grankvistarna. Det var så vackert. Vi tände marschaller på sidorna och sedan stod vi en stund och pratade minnen, fina och vackra minnen. Vi begav oss sedan ut på åkern för att tända två rislyktor och de flög upp i skyn och lös upp. Det var så sorgligt, men ack så vackert. Det var som om Dísas själ flög iväg. Högt upp till där hon har det bra. Det konstiga var att de svävade iväg i den riktning hon dog, Torskemåla.
Vi fick ett riktigt avslut och jag vet inte något djur som haft en sådan fin begravning som min finaste hund. Men Dísa var inget djur, hon var en familjemedlem. Den bästa medlemmen. Inget emot er andra, men jag tror jag älskade Dísa lite mer än er. Inte mycket mer, men en liten, liten gnutta. Hon förstod sig alltid på mig, det gör faktiskt inte ni. Men jag älskar er ändå.

Dísa, jag hoppas du har det så mycket bättre än vad vi har det just nu. Det är verkligen jobbigt, speciellt för mig tror jag. Jag fick ett speciellt band till dig, ett band som verkligen inte går att stryka. Ett band som aldrig kommer att försvinna. Jag till och med drömde om dig inatt. Ditt söta utseende, din fina personlighet, ditt söta skall, din busiga sida och din mjuka päls. Dísa and Alicia, forever and ever.

Idag grävde vi igen graven och gjorde fint. Hämtade en sten som gravsten, hittade en liten prydnadsfågel i form av en skyddsfågel och satte dit en lykta. Lade även dit fler grankvistar och blomsterarrangemanget jag gjorde igår. Det blev mycket fint, och finare ska det bli. Dit ska jag gå och tända ett ljus och prata med Dísa om alla mina problem. Ni må tycka detta är löjligt, men då förstår ni verkligen inte. Ni vet inte hur det är att ha en hund så pass nära en. Tänk er själva om er bästa vän dog, eller er pojk/flickvän. Det skulle göra ont, eller hur? Dísa betydde så mycket för mig. Mer än vad ni kan tänka er.

Klippte även av mig håret igår. Inte många millimeter kvar på ena sidan. Tänk Robyn. Bild kommer så småningom.

Imorgon väntar ännu en begravning. Farfars. Januarimånad har inte varit familjen Josefsson i Skogsbys månad. Inte på något vis.

Nu ska jag gå ut till min bästa vän och tända ett ljus.

Dagens låt: Elvis Costello - She
Bill Withers - Ain't No Sunshine

- Over and Out - / Eder Alicia.